Action Satisfaction.
Vad väntar man på?
Jag har träffat en man, i femtioårs åldern.
Han är bäst på det han gör, på sitt jobb.
Han har vart runt på alla toppställen. De stora.
Han har gjort sitt namn, jobbat för sitt namn. Hårt.
Han har jobbat dag som natt, offrat tid.
Värdefull tid han aldrig får tillbaka.
Han har nått toppen, men sa att om man kunde ändra sina val.
Då hade han levt om. Han hade inte bestämt tillsammans
med sina vänner att de skulle bli störst, bli rikast.
Han sa att nu skulle han vilja volontärarbeta,
göra det han brinner för. Men han kan inte.
Han kan inte på grund av sitt sociala liv. På grund
av den världen de skapat, den statusen han har.
Han skulle inte bli accepterad av sin umgängeskrets.
Han har allt, han kan köpa allt han vill ha.
Men han kan inte göra det han vill.
Jag sa att jag väntar på rätt tillfälle att göra det jag vill.
Att nu är inte tiden, nu är inte läge.
Han frågade mig vad jag väntade på?
Jag hade inget svar.
Han sa; Inga pengar i världen kan göra en människa lycklig.
Han fick mig att tänka, han fick mig att våga.
Vad har jag att förlora?
Jag kan inte förlora det jag inte har.
Det är nu jag vågar, han har fått mig att våga.
Om han bara visste vilken stor inverkan har haft på mig.
Hål i huvet.
Jag vet jag sa att jag skulle komma med detaljer ikväll.
Men egentligen vet jag inte om jag ska spotta ur mig alla
detaljer, det känns ju egentligen (nu när jag sugit på karamellen)
rätt onödigt. Jag känner mest bara att jag inte står stadigt längre.
Kan dra den milda versionen.
Allt är så oklart.
Jag vantrivs på jobbet.
Mer än någonsin och mer än allt.
Det är ett faktum.
Jag saknar liv och rörelse.
Jag saknar att ha kul.
Jag vet inte exakt vad jag vill,
men jag vet att jag inte kan göra det jag gör nu.
Jag måste bort, måste starta om.
Ny växel.
Btw. Fick inte jobbet.
De trösta med att jag va deras första reserv.
In my ass, det var va det sa till alla.
Så de kan trycka om 'reserv' i arslet.
När allt kom omkring hade jag
tydligen krigat om 20h/v.
Jag menar hur skulle det funka?
Så till syvende och sist kanske det va lika bra.
Men jesuschrist va ledsen jag blev.
Det var som en knytnävslag i magen,
tappade luften och ville bara bort.
Fick PANIK. Nu då?
Ville bara bort från jobbet,
men det va sista dan för inlämning
av deklarationer när man sökt anstånd.
Så va verkligen tvungen att va kvar.
Låste in mig på toaletten för att försöka andas.
Så tankarna bara snurrar runt i min skalle.
Vad ska jag göra?
Vart ska jag ta vägen?
Hur ska jag göra med allt?
Allt bara går åt helvete,
jag är ingen bra människa nu.
Jag är ingen bra människa på jobbet,
och jag kan inte göra nåt åt det.
Känner mig så dum.
Nu kommer alla detaljer iallafall.
Kan tydligen inte hålla käft.
Skulle nån bara säga till mig KOM.
Så skulle jag släppa allt.
Det skulle va så lätt om
nån annan bestämde åt mig.
Men egentligen vet jag inte om jag ska spotta ur mig alla
detaljer, det känns ju egentligen (nu när jag sugit på karamellen)
rätt onödigt. Jag känner mest bara att jag inte står stadigt längre.
Kan dra den milda versionen.
Allt är så oklart.
Jag vantrivs på jobbet.
Mer än någonsin och mer än allt.
Det är ett faktum.
Jag saknar liv och rörelse.
Jag saknar att ha kul.
Jag vet inte exakt vad jag vill,
men jag vet att jag inte kan göra det jag gör nu.
Jag måste bort, måste starta om.
Ny växel.
Btw. Fick inte jobbet.
De trösta med att jag va deras första reserv.
In my ass, det var va det sa till alla.
Så de kan trycka om 'reserv' i arslet.
När allt kom omkring hade jag
tydligen krigat om 20h/v.
Jag menar hur skulle det funka?
Så till syvende och sist kanske det va lika bra.
Men jesuschrist va ledsen jag blev.
Det var som en knytnävslag i magen,
tappade luften och ville bara bort.
Fick PANIK. Nu då?
Ville bara bort från jobbet,
men det va sista dan för inlämning
av deklarationer när man sökt anstånd.
Så va verkligen tvungen att va kvar.
Låste in mig på toaletten för att försöka andas.
Så tankarna bara snurrar runt i min skalle.
Vad ska jag göra?
Vart ska jag ta vägen?
Hur ska jag göra med allt?
Allt bara går åt helvete,
jag är ingen bra människa nu.
Jag är ingen bra människa på jobbet,
och jag kan inte göra nåt åt det.
Känner mig så dum.
Nu kommer alla detaljer iallafall.
Kan tydligen inte hålla käft.
Skulle nån bara säga till mig KOM.
Så skulle jag släppa allt.
Det skulle va så lätt om
nån annan bestämde åt mig.
Earthlings.
Får mig att verkligen överväga att sluta äta kött.
Missanpassad.
Det är ofta det slår mig att jag inte känner mig 'hemma'
Jag känner liksom, visst jag kan va människa och va trevligt.
Men egentligen spelar det ingen roll, jag får inte ut nåt och
säkerligen får inte de andra det heller eftersom vi inte klickar.
Jag känner mig liksom missanpassad, placerad i fel fack.
Jag är inte den som placerar i fack, har alltid ogillat att det ens
finns ett sånt uttryck. Men det är faktiskt lättast att förklara det så.
För tillfället i mitt liv känner jag mig missanpassad för det mesta.
På jobbet,
vill egentligen inte gå in på det för det är inte helt super
att sitta här och glappa käft. Men jag känner mig inte bekväm på jobbet.
Jag kan inte vara som jag är, jag kan inte se ut som jag vill och jag kan
inte ge det jag har att ge. För jag är inte bekväm.
På gymmet,
där är man alltid felplacerad när man är tjej och älskar
styrketräning. För det är ju big no no att va tjej och träna med fria
vikter och faktiskt ta i när man tränar. Tjejer ska ju studsa runt på
aerobicspass och vifta med hästsvansen.
Fick en litet tips häromdan..
'nee men ska ju köra stora muskelgrupper först'
Eh what?!
Fick lust att fråga vad han gått för utbildning
eftersom han hade kunskapen att uttala sig om det.
Men höll snattran..lika bra.
Han är trots allt väldigt trevlig, och vill gärna hålla det på en trevlig nivå.
Med min familj,
jag älskar min familj till döds men just nu skulle
jag inte vilja åka på semester tillsammans.
Det skulle liksom bli m & p, Linda & Micke och deras Hugo, och sen jag.
vadå femte hjulet, nej tack. skona mig.
Jag skulle få sitta på flajjen på bordet för det är extraplatsen.
Jag skulle få det enda enkelrummet, eller få sova med m & p.
Vad väljer man liksom..Jag är 23, sist jag sov med m & p minns jag inte ens.
Behöver inte ha mer in my face att jag är singel.
Mina vänner,
Jag älskar mina vänner över allt annat,
och jag älskar dom ännu mer för att de accepterar mig för den jag är.
För vi är olika, men är det nog det som gör oss till oss.
Som gör att vi håller i hop och aldrig bråkar.
Men jag tycker det är synd ibland att vi inte är helt lika,
för mina vänners vänner är inte alltid mina vänner.
Alltså visst vi hänger,
men vi skulle aldrig hänga själva.
För vi är inte lika. Vilket jag ibland tycker är synd.
Missanpassad
Jag behöver nånstans där jag passar,
där jag kan vara jag.
Där jag kan utveckla min person.
Jag behöver känna mig bekväm
och vara där jag känner jag bidrar.
Just nu är jag tom.
Jag känner liksom, visst jag kan va människa och va trevligt.
Men egentligen spelar det ingen roll, jag får inte ut nåt och
säkerligen får inte de andra det heller eftersom vi inte klickar.
Jag känner mig liksom missanpassad, placerad i fel fack.
Jag är inte den som placerar i fack, har alltid ogillat att det ens
finns ett sånt uttryck. Men det är faktiskt lättast att förklara det så.
För tillfället i mitt liv känner jag mig missanpassad för det mesta.
På jobbet,
vill egentligen inte gå in på det för det är inte helt super
att sitta här och glappa käft. Men jag känner mig inte bekväm på jobbet.
Jag kan inte vara som jag är, jag kan inte se ut som jag vill och jag kan
inte ge det jag har att ge. För jag är inte bekväm.
På gymmet,
där är man alltid felplacerad när man är tjej och älskar
styrketräning. För det är ju big no no att va tjej och träna med fria
vikter och faktiskt ta i när man tränar. Tjejer ska ju studsa runt på
aerobicspass och vifta med hästsvansen.
Fick en litet tips häromdan..
'nee men ska ju köra stora muskelgrupper först'
Eh what?!
Fick lust att fråga vad han gått för utbildning
eftersom han hade kunskapen att uttala sig om det.
Men höll snattran..lika bra.
Han är trots allt väldigt trevlig, och vill gärna hålla det på en trevlig nivå.
Med min familj,
jag älskar min familj till döds men just nu skulle
jag inte vilja åka på semester tillsammans.
Det skulle liksom bli m & p, Linda & Micke och deras Hugo, och sen jag.
vadå femte hjulet, nej tack. skona mig.
Jag skulle få sitta på flajjen på bordet för det är extraplatsen.
Jag skulle få det enda enkelrummet, eller få sova med m & p.
Vad väljer man liksom..Jag är 23, sist jag sov med m & p minns jag inte ens.
Behöver inte ha mer in my face att jag är singel.
Mina vänner,
Jag älskar mina vänner över allt annat,
och jag älskar dom ännu mer för att de accepterar mig för den jag är.
För vi är olika, men är det nog det som gör oss till oss.
Som gör att vi håller i hop och aldrig bråkar.
Men jag tycker det är synd ibland att vi inte är helt lika,
för mina vänners vänner är inte alltid mina vänner.
Alltså visst vi hänger,
men vi skulle aldrig hänga själva.
För vi är inte lika. Vilket jag ibland tycker är synd.
Missanpassad
Jag behöver nånstans där jag passar,
där jag kan vara jag.
Där jag kan utveckla min person.
Jag behöver känna mig bekväm
och vara där jag känner jag bidrar.
Just nu är jag tom.
'Det är väl bra'
It makes no sense.
Är man tillsammans med någon,
då säger man inte att det är när man pratar med nån annan.
Att prata med nån annan än sin flickvän, typ för ofta, och säga att det är bra.
Det är bara bullshit.
Det är väl fan inte bra om man söker efter annat?!
Jag är inte ledsen eller besviken eller va fan jag va, jag är mest irriterad.
Kan väl va glad att det inte är jag som är tillsammans med honom,
när allt kommer omkring.
Det är ju bara själva fan att hjärnan och hjärtat inte går hand i hand.
Tänk va lätt det skulle va, man är ju alltid så jävla clever.
Men så skriker hjärtat till och så kommer man och svansar runt,
likt katten runt het gröt.
Nu är det banne mig färdiglekt,
ha det så bra med ditt förhållande.
Man kan inte ha kakan, och samtidigt äta den.
Du borde inte läsa det här,
om du gör det bör du tänka efter varför.
Om du har gått vidare, gör det på riktigt.
Är man tillsammans med någon,
då säger man inte att det är när man pratar med nån annan.
Att prata med nån annan än sin flickvän, typ för ofta, och säga att det är bra.
Det är bara bullshit.
Det är väl fan inte bra om man söker efter annat?!
Jag är inte ledsen eller besviken eller va fan jag va, jag är mest irriterad.
Kan väl va glad att det inte är jag som är tillsammans med honom,
när allt kommer omkring.
Det är ju bara själva fan att hjärnan och hjärtat inte går hand i hand.
Tänk va lätt det skulle va, man är ju alltid så jävla clever.
Men så skriker hjärtat till och så kommer man och svansar runt,
likt katten runt het gröt.
Nu är det banne mig färdiglekt,
ha det så bra med ditt förhållande.
Man kan inte ha kakan, och samtidigt äta den.
Du borde inte läsa det här,
om du gör det bör du tänka efter varför.
Om du har gått vidare, gör det på riktigt.
Gah I D I O T
Sjukt less, någon snälla gör något!
Fattar inte hur man kan bete sig,
eller snarare inte bete sig så,
med gott samvete. Hur går det ihop?
Vad har man för fel i hjärnan?
Det är ju något som saknas, det
är uppenbart. Vettiga människor
fattar när man ska vara tyst, när det
inte ger något att slänga ur sig saker.
Nu är det iaf snart lunch, sen är det långhelg.
Underbara, efterlängtade långhelg!
Vill bara dra nu, få nya krafter, nya intryck!
När jag blir stor vill jag bli:
Lycklig, framför allt.
Men skulle kunna tänka mig jobba som:
• Hälsoterapeut
• Eventkoordinator
• PT
• Tatuerare
• Frisör
• Nagelteknolog
• Dietist
• Designer
• Gymägare
• Träningsinstruktör
• Spaaterapeut
• Inspiratör
• Inredningsarkitekt
• Fotograf
• Flygvärdinna
• Surfare
• Bäst på longboard
Vad ska jag välja?!
Att jag vill ha ett praktiskt arbete är ju rätt uppenbart,
och ingen nyhet direkt. Måste jobba med något inspirerande.
HUR kan man välja bara en sak?
Livkris! Framtidsångest AB!
/ jenny ♥
Alltså, jag vet inte.
En sak slog mig.
Om någon åker till samma stad som mig som man är vän med,
men hör inte av sig och vill ses. Då är man inte vänner, eller?
Den känns lite trist tycker jag.
Har vart en fotograf här idag på jobbet, fotograferat till hemsidan.
Så vart fotoblixtar hela eftermiddag, tvingades vara med på en bild!
Inget jag egentigen ville, men man blev så illa tvungen..
Nu slutar jag snart och önskar att jag bara skulle va hemma
en kvart efter jag slutat. Så är ju inte fallet. Kommer gärna hem
vid 19 ikväll..Dagens gnäll. Check √
Direkt när jag kommit hem, ska jag glida i träningsutstyrseln
och gå ner en trapp till gymmet med Maria. Längtar lite faktiskt.
/Jenny ♥
yippiekayey!
Hyser ett stort agg mot nyheterna.
Det är bara negativt och deprimerande.
Det är mord, rån, överfall, arbetslöshet, krig, fattigdom.
'Ett par i 30 års åldern skjutna på öppen gata i sthlm,
gärningsmannen smet i väg på en vespa.'
'Tamilska tigrarna i sri lanka skjuter ihjäl civila.'
'En manlig värnpliktig förgrep sig på en kvinnlig värnpliktig.
Han blev förflyttad till en annan pluton, på samma ställe.'
Deprimerande. Sätter säkert griller i huvet på alla
de som redan har sjuka funderingar.
Näh jag är inget fan av nyheterna.
Klockan är 22.22 borde sova väldigt snart.
Skumt att klockan just är 22.22 när man kollar.
Det är rätt ofta så tycker jag. Skumt.
jubelidiot.
Bara döda fiskar följer strömmen.
boom boom pow.
fick en liten käftsmäll igår.
Börja fundera, och det vet man ju hur det går.
Kände att jag kanske är för öppen här.
Det är ju faktiskt ingen dagbok.
Kände lite -jaha, varför skriver jag här?
Den känns på nåt sätt innehållslös.
Jag bara spyr ur mig allt jag känner.
Men egentligen till vilken nytta?
Ja, jag vet inte. Får väl se vad som händer.
Haft en halvdag på sunlight idag,
aerobicutbildning. Ja, aerobic är
ju inte direkt min grej. Ingen nyhet
men jag måste ändå erkänna att
jag har en helt ny syn på areobic nu.
Det är jävligt användbart att kunna.
Man ska ha en så bred erfarenhet
och aerobic är faktiskt grunden till
mycket. Så kan ju bli nåt att jobba mot.
Är ännu mer säker på vad jag vill.
Hela träningskulturen är underbar.
Allt, träningen, människorna, glädjen.
Jag älskar och inspirera och få människor
att ha kul. Jag känner mig säker.
Jag känner att jag kan bidra.
Nu är ju mest frågan, var ska börja?
Vad för slags erfarenhet vill jag ha?
Fortsättning följer.
Med solen idag kom lite städglädje.
Har sorterat tvätt (inte riktigt kommit
mig till att gå ner i tvättstugan, än)
Har städat hela min garderob.
Har utan tvekan alldeles för mycket
kläder, men kan inte göra mig av
med nåt. Tänk om liksom.
Det blir ett litet projekt. Nu har jag
iaf organiserat, ska rensa bort det
som inte används...bara inte idag.
paus.
I'm out.
see you maybee not.
Anxiety.
i morgon ska vi dansa salsa med jobbet. ojnevojne.
Inget jag jättemycket ser fram emot. Men blir en erfarenhet rikare.
annars då, ja.
Mitt liv saknar innehållsförteckning.
Funderar på att plugga distans kanske,
läsa lite engelska på manhattan...
...eller stå i nån coffeeshop och le hela dan?
Jag är nog ganska svår att förstå sig på.
Mitt liv måste få en mening, måste känna att jag bidrar.
Vill känna att jag kan, att jag är bra på det jag gör.
Det känner jag inte nu.
Ni vet när man går över gatan så kollar man ju höger och sen vänster.
Jag har märkt att jag inte kollar längre. Att jag ibland tänker, när jag
till exempel cyklar över gatan, äsch va spelar det för roll?
Jag kanske gör mig lite illa, men jag kommer iaf känna att jag lever.
Visst är det hemskt att tänka så. Kan ju knappast påstå att jag är självmordsbenägen.
Jag vill ju leva, livet är underbart. Bara en i jävla gråzon just nu.
Det blir väl fint snart igen.
Varför tänker jag så, är det så att jag vill ha uppmärksamhet?
Att jag vill veta vilka som bryr sig, på riktigt?
Eller är jag bara jävla dum i huvet?
Sjukt är det i vilket fall.
Life is an endless road.
En ny väg att följa,
Ett nytt liv att leva.
Nya Andetag.
Bubblan.
Ofta känns det som jag är i en bubbla,
inifrån en åskådare av världen utanför.
Som en vägg, en genomskinlig vägg
skiljer mig från alla andra människor.
Ibland hör jag inte vad som händer runt omkring mig,
jag har varit där men minns inga detaljer.
Det känns som det finns en spärr,
som jag inte kan lossa på som hindrar mig från att delta i världen som pågår.
Månaderna, veckorna flyter ihop.
Jag längtar efter något som är långt fram
och märker inte när jag är i längtan förens den är förbi.
Jag känner mig maktlös inför livet. Jag liksom svävar i min bubbla,
snuddar bara vid marken så snabbt att jag inte hinner
få några intryck av hur världen ser ut.
Jag hinner inte andas in innan jag studsar ifrån marken
jag trodde mina fötter stod stadigt på.
Känner inte lukten av platsen jag är på,
känner inte pulsen av andra människor.
De saker mina händer greppar försvinner mellan mina fingrar
innan jag hinner förstå vad det är.
Är det såhär livet ska vara,
ska man inte kunna få grepp om livet?
Jag vaknar på morgonen för att min klocka ringer,
går upp för det är bestämt att jag ska det.
Av ren rutin gör jag mina morgonsysslor
utan att riktigt förstå att jag gör det.
Jag skyndar mig till tåget för att inte missa det,
för missar jag det kommer jag försent
till det jobbet jag är, har blivit.
Jag vet egentligen inte vad det är jag skyndar till.
Men det bara är så, inga frågor.
För jag har redan svaren till de frågor jag inte vågar
eller av nån anledning inte vill ställa.
Jag är på jobbet i 7,5 timmar, mer eller mindre för det är så det är.
Tiden går obemärkt förbi och plötsligt sitter jag på tåget igen,
men nu åt andra hållet.
Tillbaka till väckarklockan,
tillbaka till en ny dag på samma rutinmässiga spår.
Dagen har gått, och jag har inte hunnit reflektera över vad jag har gjort.
Jag har bara gjort det, jag har bara levt en dag till av mitt liv. På ren rutin.
Är det detta som kallas hamsterhjulet?
De gånger jag stannar upp,
de gånger jag lyckas få grepp och hålla fast.
Stanna upp i den snurrande omvärlden,
då jag lyckas få hål på bubblan.
De gånger, förstår jag inte hur det hunnit gå en dag, en vecka, en månad.
Vart var jag när tiden gick?
Hemkommen från sälen.
Har kommit fram till mycket under helgen.
1) Jag har världens bästa vänner (visste jag redan, men ännu mer nu)
2) Tjejer är monster och skapar problem av en ärta, aldrig mer 16 brudar till sälen
3) Jag ska fokusera på mitt liv, vad jag vill och inte få dåligt samvete för det
Är närvarande.
Samtidigt så frånvarande.
Tänker hela tiden, det blir bättre sen.
Allt ordnar sig, allt löser sig.
När är 'sen' då?
När ordnar allt sig, när löser sig allt?
Mina aktivt positiva försök till positivitet,
lyckas alltid resultera i depp.
Jag är trött på att deppa.
Jag är trött på att va missnöjd.
Jag var missnöjd i oslo,
trodde allt skulle bli bättre bara jag kom därifrån.
Men det blev inte bättre, och nu har snart ett år gått!
Ett år, vad hände?!
Vart är tiden, och vad har jag gjort?!
Men samtidigt vad är det jag vill,
hur kan jag bli nöjd med tillvaron.
Om jag drar nånstans, kommer det
fortfarande kännas likadant?
Kommer det kännas som att jag flyr?
Men samtidigt vad skulle det vara jag flyr från?
Det jag vill ha i nyköping, kan jag inte få.
Så vafan gör jag där?
Ruttnar bort i min etta. Det suger.
Nu ska jag snart sluta för dagen,
ska åka 'tidiga' tåget.
Spinningen ikväll, det gör mig glad.
Tänker hela tiden, det blir bättre sen.
Allt ordnar sig, allt löser sig.
När är 'sen' då?
När ordnar allt sig, när löser sig allt?
Mina aktivt positiva försök till positivitet,
lyckas alltid resultera i depp.
Jag är trött på att deppa.
Jag är trött på att va missnöjd.
Jag var missnöjd i oslo,
trodde allt skulle bli bättre bara jag kom därifrån.
Men det blev inte bättre, och nu har snart ett år gått!
Ett år, vad hände?!
Vart är tiden, och vad har jag gjort?!
Men samtidigt vad är det jag vill,
hur kan jag bli nöjd med tillvaron.
Om jag drar nånstans, kommer det
fortfarande kännas likadant?
Kommer det kännas som att jag flyr?
Men samtidigt vad skulle det vara jag flyr från?
Det jag vill ha i nyköping, kan jag inte få.
Så vafan gör jag där?
Ruttnar bort i min etta. Det suger.
Nu ska jag snart sluta för dagen,
ska åka 'tidiga' tåget.
Spinningen ikväll, det gör mig glad.
rätt eller fel?
Jag har ont i halsen, kul just när jag verkligen kommit igång
med styrketräningen. Just lägligt liksom. Halsont har ju en
tendens att hålla i sig ett tag med. Det brukar ju inte gå över
på en dag eller två. Håller tummarna för att detta halsont inte
är av den långdragna sorten.
Censur
kommer klaga som ett as nu.
Annars händer ingenting, så sjukt jävla tråkigt liv.
Det mesta suger faktiskt.
Det suger att vara borta 12 h varje dag.
Jag hatar att sitta på det där äckliga tåget och bli tröttare
än tröttast. Hatar att betala 2300:- bara för att ta sig till jobbet.
Hinner inte ens tvätta och knappt ens diska i veckorna för
det finns helt enkelt inte tid till det. Ogillar att det är mörkt när jag
är hemma, att jag är så trött att jag knappt orkar träna även fast
det är det bästa jag vet. Tycker inte om att känna mig ensam.
Tycker inte om att komma hem till en mörk lägenhet. Tycker om
min fina tv men gillar mindre att bara ha 1,2 och 4 där de visar nyheterna
varannan halvtimme. Nyheter = deprimerande nyheter om krig och mord.
Tycker inte om att bo i en liten håla, där de bränner ner varenda krog
och det bara finns inspirationslösa butiker och svindyra fik utan något vidare utbud.
Det mesta suger.
Faktiskt.
Ska försöka cheer up till i morgon.
med styrketräningen. Just lägligt liksom. Halsont har ju en
tendens att hålla i sig ett tag med. Det brukar ju inte gå över
på en dag eller två. Håller tummarna för att detta halsont inte
är av den långdragna sorten.
Censur
kommer klaga som ett as nu.
Annars händer ingenting, så sjukt jävla tråkigt liv.
Det mesta suger faktiskt.
Det suger att vara borta 12 h varje dag.
Jag hatar att sitta på det där äckliga tåget och bli tröttare
än tröttast. Hatar att betala 2300:- bara för att ta sig till jobbet.
Hinner inte ens tvätta och knappt ens diska i veckorna för
det finns helt enkelt inte tid till det. Ogillar att det är mörkt när jag
är hemma, att jag är så trött att jag knappt orkar träna även fast
det är det bästa jag vet. Tycker inte om att känna mig ensam.
Tycker inte om att komma hem till en mörk lägenhet. Tycker om
min fina tv men gillar mindre att bara ha 1,2 och 4 där de visar nyheterna
varannan halvtimme. Nyheter = deprimerande nyheter om krig och mord.
Tycker inte om att bo i en liten håla, där de bränner ner varenda krog
och det bara finns inspirationslösa butiker och svindyra fik utan något vidare utbud.
Det mesta suger.
Faktiskt.
Ska försöka cheer up till i morgon.
kommer aldrig till skott.
Hur kommer det sig att planen man har nästan aldrig blir som man planerat?
Det är ju egentligen lika bra att ta det som det kommer. Visst måste man
planera lite gran liksom, men man måste ju inte planera sönder sig.
Ne, det har aldrig vart och kommer aldrig blir min melodi.
-
Det är mycket som snurrar i mitt huvud.
Många tankar, många måsten.
Häften som jag inte kan spotta ur
mig här för det finns saker jag inte
vill att alla ska veta.
Jag är nog en ganska okomplicerad
person, vill gära tro det iallafall, men
ibland mot vissa människor kan jag
liksom inte öppna mig. Stänger in mig
i mitt lilla skal och stannar där.
Är det för att jag är rädd eller är det för
att jag på nåt sätt vet att den där personen
inte ger mig nånting? Borde man ge alla
en chans även de man inte tror sig kunna
ha nåt gemensamt med? Det kanske visar
sig motsatsen och om man inte ger de
personerna man inte klickar med en chans
så kanske man går miste om nånting?
Men å andra sidan känner jag inte för att
ödsla min tid på människor jag inte finner
intressanta. Är jag en ond människa, eller
tänker alla såhär?
