Det vackra livet.

Jag vet jag sa att jag skulle komma med detaljer ikväll.
Men egentligen vet jag inte om jag ska spotta ur mig alla
detaljer, det känns ju egentligen (nu när jag sugit på karamellen)
rätt onödigt. Jag känner mest bara att jag inte står stadigt längre.
Kan dra den milda versionen.

Allt är så oklart.
Jag vantrivs på jobbet.
Mer än någonsin och mer än allt.
Det är ett faktum.
Jag saknar liv och rörelse.
Jag saknar att ha kul.
Jag vet inte exakt vad jag vill,
men jag vet att jag inte kan göra det jag gör nu.
Jag måste bort, måste starta om.
Ny växel.

Btw. Fick inte jobbet.
De trösta med att jag va deras första reserv.
In my ass, det var va det sa till alla.
Så de kan trycka om 'reserv' i arslet.
När allt kom omkring hade jag
tydligen krigat om 20h/v.
Jag menar hur skulle det funka?

Så till syvende och sist kanske det va lika bra.
Men jesuschrist va ledsen jag blev.
Det var som en knytnävslag i magen,
tappade luften och ville bara bort.
Fick PANIK. Nu då?

Ville bara bort från jobbet,
men det va sista dan för inlämning
av deklarationer när man sökt anstånd.
Så va verkligen tvungen att va kvar.
Låste in mig på toaletten för att försöka andas.

Så tankarna bara snurrar runt i min skalle.
Vad ska jag göra?
Vart ska jag ta vägen?
Hur ska jag göra med allt?

Allt bara går åt helvete,
jag är ingen bra människa nu.
Jag är ingen bra människa på jobbet,
och jag kan inte göra nåt åt det.
Känner mig så dum.

Nu kommer alla detaljer iallafall.
Kan tydligen inte hålla käft.

Skulle nån bara säga till mig KOM.
Så skulle jag släppa allt.
Det skulle va så lätt om
nån annan bestämde åt mig.