Det vackra livet.

Samtidigt så frånvarande.

Tänker hela tiden, det blir bättre sen.
Allt ordnar sig, allt löser sig.
När är 'sen' då?
När ordnar allt sig, när löser sig allt?

Mina aktivt positiva försök till positivitet,
lyckas alltid resultera i depp.
Jag är trött på att deppa.
Jag är trött på att va missnöjd.
Jag var missnöjd i oslo,
trodde allt skulle bli bättre bara jag kom därifrån.
Men det blev inte bättre, och nu har snart ett år gått!
Ett år, vad hände?!
Vart är tiden, och vad har jag gjort?!

Men samtidigt  vad är det jag vill,
hur kan jag bli nöjd med tillvaron.
Om jag drar nånstans, kommer det
fortfarande kännas likadant?
Kommer det kännas som att jag flyr?
Men samtidigt vad skulle det vara jag flyr från?

Det jag vill ha i nyköping, kan jag inte få.
Så vafan gör jag där?
Ruttnar bort i min etta. Det suger.

Nu ska jag snart sluta för dagen,
ska åka 'tidiga' tåget.
Spinningen ikväll, det gör mig glad.