Det vackra livet.

---

Hur kommer det sig att planen man har nästan aldrig blir som man planerat?
Det är ju egentligen lika bra att ta det som det kommer. Visst måste man
planera lite gran liksom, men man måste ju inte planera sönder sig.
Ne, det har aldrig vart och kommer aldrig blir min melodi.

-

Det är mycket som snurrar i mitt huvud.
Många tankar, många måsten.
Häften som jag inte kan spotta ur
mig här för det finns saker jag inte
vill att alla ska veta.
Jag är nog en ganska okomplicerad
person, vill gära tro det iallafall, men
ibland mot vissa människor kan jag
liksom inte öppna mig. Stänger in mig
i mitt lilla skal och stannar där.
Är det för att jag är rädd eller är det för
att jag på nåt sätt vet att den där personen
inte ger mig nånting? Borde man ge alla
en chans även de man inte tror sig kunna
ha nåt gemensamt med? Det kanske visar
sig motsatsen och om man inte ger de
personerna man inte klickar med en chans
så kanske man går miste om nånting?
Men å andra sidan känner jag inte för att
ödsla min tid på människor jag inte finner
intressanta. Är jag en ond människa, eller
tänker alla såhär?