Det vackra livet.

Men mot slutet ville jag mest krypa ur mitt eget skinn.
Min nya tatuering är vacker och pryder merparten av min arm.
Mamma: OJ va stor den är. jaja. Va svullen armen är!
Pappa: Blev mamma chockad?
Hugo (min systers barn): måla och peka på sin arm.
Först blev han rädd. Men sen sa han bara måla, måla, måla.

Den är inte klar än, fler härliga timmar väntar tills den är klar.
Nu är alla linjer klara, och mestadelen av skuggningen.
Ser fram emot det sjukt mycket, och samtidigt inte.
Har aldrig tyckt att det gör ont förut, och har heller aldrig blivit speciellt svullen.
Men det här är galet, armen är dubbelt så stor, kan inte böja den.
Pappa sa att jag såg handikappad ut när jag körde kundvagnen på Willys med en arm.
Osis att det är högra armen, får göra allt med vänster.
Och det är INTE lätt kan jag lova.
Försök sminka dig med väster, sätta upp håret med en arm (omöjligt).
Det här är en erfarenhet minsann, en utmaning.
I december förhoppningvis, annars i januari ska jag fortsätta med färgen.

Hemma i Nyköping nu, känns mycket skönt.
Superenkelt att flyga. Hur smidigt som helst.
En timma till Rygge, 40 min på planet och sen hemma.
Helt perfekt. Jag gillar att Ryanair börjat flyga denna rutt.
Och för ynka 126 spänn också.

Pappa lagar pangmiddag nu, sen jag ska ut och ta en glas med Sandy på fika.

Jag saknar Daniel som nu är i Sälen, snöblandat regn och en backe öppen.
Rätt nöjd ändå att jag är här.

Nu ska jag umgås med mamma och pappa.