Det vackra livet.

Har panik ändå ut i fingertopparna.
Vill skrika men får inte fram något ljud.
Vill springa men mina ben bär mig inte.
Jag vill krypa ur min egen kropp, vara en åskådare.
Mitt missnöje äter upp mig.

Dagarna går men jag märker inte att tiden försvinner.
Veckorna flyter ihop och ingenting har hänt.
Alla dagar är den andra lik.
Jag vaknar samma tid,
jobbar samma tid, somnar samma tid.
Jag längtar hela tiden till något längre fram,
men jag vet inte vad. Det finns inget längre fram.
Jag borde leva nu, men det finns inget att ge mitt liv till.
Jag kollar inte längre till höger och vänster innan jag går över gatan.

Är livet slentrian?
Inlärt mönster, mekaniskt.
Jag söker efter en mening,
efter något att ge mitt allt till.
Jag är inlåst i vardagen.