Det vackra livet.

Är inte med i spelet längre.

Hädanefter spelar jag mitt spel,
har gjort mitt på andra spelplanen.
Kan inte fortsätta tänka på andra,
det är jag själv som drabbas i slutändan.
Mig och mina regler. All me.
NU.

Kommer man nå total tillfredställelse i livet?
När man är helt nöjd med allt runtomkring,
 då man bara svävar fram på lätta moln och
inga bekymmer är större än en ärta.
Kan livet va så lätt?
Eller kommer jag alltid bära dessa
blytunga stövlar fyllda med måsten,
panik och misstycke om tillvaron?

När ska det vända, och vad blir vändpunkten?
Vad är det jag söker; trygghet eller frihet?
Vill jag ha mitt som i ett prydligt inslaget paket
eller vill jag leva loppan i ett kinderägg?