Det vackra livet.

Vad ær egentligen rætt eller fel?
Vad ska man prioritera, sig sjælv eller andra?
hur myckey ska man offra før att mænniskor runt omkring ska må bra?

Man vill ju gærna sjælv tro att man alltid har rætt,
och på ett sætt så ær det ju faktiskt rætt...før man har ju bara sig sjælv att utgå från.
Mina erfarenheter och vad jag tror på har ju gjort mig till den jag ær
och på det baserar jag mina rætt. Man kan ændra sig, men tycker inte det ær att ha fel.
Før det jag trodde var rætt før børjan var ju det som var rætt før mig.
Man kan ændrar sina rætt før att man får nya erfarenheter och ny kunskap och det ær ju inte att ha fel.
Så att sæga vad som ær rætt och fel ær helt fel tycker jag.

Jag førsøker att prioritera mig i førsta hand, att alltid tænka utifrån vad som ær bæst før mig.
Det går inte alltid, men det ær nog før att man ær mænsklig.
Jag var mer så førut, och samtidigt som jag ær stolt før att jag har mognat
och inte tar allt på dødligt allvar och får ett aggresivt utbrott efter en sekund.
Så ær jag ændå besviken på mig sjælv att jag inte står på mig och visar vad jag tycker, så som jag gjorde førut.
Førsøker hitta en balans mellan, førsøker prioritera mig i lagom mængd. Kommer jag tappa mig sjælv på vægen?

Skulle kunna offra min høgra hand før mina nærmsta, før utan de skulle jag inte vara någonting.
Men sen jag blev singel har jag haft en otroligt irriterande behov av bli omtyckt av alla.
Har smugit runt på tå før att inte trampa i råttfællan, førsøkt bli væn med de jag vet jag inte fungerar med.
Bara før att alla ska tycka att jag ær trevlig men det ær ju bara falskt.
Varfør ska jag bli væn med de som jag inte vill vara væn med?
Vem vinner någonting på det?
Nej det ær ju bara ren falsk het, som jag har avskytt tidigare.
Jag har blivit en sån person som jag alltid har hatat.
Så har slutat upp med att va falskt trevlig mot de jag inte tycker om.
Ær høvlig, men inget øverdrivet.
Slut på falskheten.