Det vackra livet.

Har vart på møte hos vår bitch till mæklare som idag faktiskt var rættså trevligt.
før førsta gången, ever. Men det var bra før tror att det kan løsa sig med lægenheten.
Hon læt positiv och med lite tur och flyt så flyttar vi ut utan några problem alls i februari.

Har vart en vecka på nya jobbet nu, børjar kænnas rættså bra.
Men jag slutar inte førvånas øver hur trøga mænniskor ær.
Jag vet jag ær en dålig mænniska, men jag har fruktansvært svårt med trøga mænniskor.
Har inget tålamod och kan inte førstå hur man kan vara så trøg som vissa ær.
Hur tænker man liksom?
Vad tænker de med?
Jag vet jag ær hemsk, Men jag kan inte.
Menar inte att jag ær råsmart eller så, kan bara inte førstå hur mænniskor kan vara så olika.
Det gæller inte bara killar och tjejer, som man brukar sæga, utan mellan alla mænniskor.
Kænns som jag ær i min lilla bubbla, som att jag ær avskærmad från verkligheten.
Jag ær dær samtidigt som jag inte ær dær.
En jættejobbigt och jættekonstig kænsla, dagarna bara flyter på men mina tankar hænger inte med.
Hela den hær tiden i oslo ær bara en fas, en transportstræcka mot resten av livet.
Som att det bara ær ett stopp, som inte finns utan bara ær.
Mina tankar ær fuckade, jag vet.

ibland kænner jag mig inte tillræcklig, som att jag ær halv.
Som att jag behøver nåt som gør mig hel, så att jag blir betydelsefull och behøvd.
Jag har vænner som jag ælskar och som ælskar mig.
Jag har en familj som jag ælskar och som ælskar mig.
Varfør kænner jag mig halv?

Kænner mig inte bekvæm i mig, gør allt i min makt før att må bra.
Men det blir ingen førændring.
Sitter allt i psyket, om jag blir hel blir jag då bekvæm med mig?

Kænns inte bra att jag inte kan må som bæst med att bara vara mig.
Varfør ær jag så beroende av att kænna mer, att vara mer, æn bara jag?

---

Kom och håll min hand.