Det vackra livet.

Ja, då var den sista månaden på detta år kommen.
Jisses amalia, mitt år i oslo har gått i hejdundrans fart!
Bara svischar førbi, nu ska jag bara vara hær i två månader till.
Kommer jag sakna oslo?

Just nu vill jag bara hærifrån, vill ut på vår resa, vill hem till mina vænner.
Så har egentligen inte tænkt efter om jag kommer att sakna oslo.
Har inte hunnit reflektera øver hur det har varit hær.
Har jag utvecklats något, så som jag trodde att jag skulle?

Har fått många nya vænner, Flera som jag vet att jag kommer sakna och som jag hoppas jag kommer kunna hålla kontakten med.
Har bott tillsammans med mænniskor hela tiden, alltid haft mænniskor omkring mig det ær året.

vetnte vad jag vill med mitt liv, ibland blir jag så avundssjuk på alla som har trygghet.
Visst jag kænner mig trygg, kænner mig sæker men allt ær i ovisshet.
var befinner jag mig exakt om tre månader..det vet jag inte.
Gillar jag tanken av att inte veta, eller ær jag ett kontrollfreak?

Kan bli avundssjuk på de som har 'allt' redan,
pojkvæn, boende tillsammans, en framtid och planer tillsammans.
Men samtidigt ær det inte det jag vill nu.
Det ær det jag vill senare i mitt liv, blir jag avundssjuk på de som har det nu før att jag ær rædd før att jag inte kommer få det sen?
Ær jag rædd før att inte hitta nån?
Førsøker førstå mig på mina egna tankar, och det mina vænner, det ær minsann en sann utmaning.

kan sitta och fundera på hur jag ær som mænniska.
Manhar ju bara sig sjælv att utgå från så man tycker ju att ens egna tankar och værderingar ær de rætta.
Jag vill gærna tro att jag ær en snæll mænniska, men jag vet att i många situationer kan jag vara riktigt elak och såra mænniskor som inte riktigt kænner mig.
Før kænner man mig vet man att jag inte menar illa nær jag sæger vad jag tycker, førsøker att alltid vara ærlig.
Æven fast jag vet att det kan såra mænniskor, vet egentligen inte om det ær bra eller dåligt?

Ibland borde man nog bara vara tyst, svælja orden, andas och bara vara tyst.
Har lært mig det, nær man bor med flera mænniskor.
Många gånger vill jag bara skrika, bara få allt ur mig.
Men nær jag vet att det inte leder någonstans och nær det jag vill skrika om egentligen ær en yttepytteliten skitsak så svæljer jag i stællet, och bara ær tyst.
Har inte kommit fram till æn om det ær en bra eller dålig strategi.
På ett sætt ær det bra, før man unviker de små onødiga småtjaffsen.
Så før omgivningen runtomkring mig ær det bra.
Men jag stænger det inom mig, och en dag kommer jag sprængas.
Som en tickande bomb, dær stubinen blir kortare desto mer jag håller inom mig.
I denna situation som jag befinner mig i nu, så tænker jag hålla tyst.
Før det finns ingen vits med att slænga ur sig saker nu, nær allt bara ær tillfælligt.

Men i mitt vanliga liv hade jag rytit till.
Før det ær den jag ær, jag sæger vad jag tycker.
Bættre att reda ut saker på en gång, innan de blir till jordens størsa problem.
De som inte gillar det, kan det ændå inte bli nån långvarig relation med och då uppskattar jag att får reda på det i børjan av relationen.

Jag tycker inte om komplicerat, tycker om enkelt och rakt. ærlighet.
Jag ær inte komplicerad, mina vænner ær inte komplicerade.
De førstår mig, de uppskattar mig som jag ær. ærlig, rak och ibland elakt ærlig
et gør inget, før de vet att nær de frågar mig något så får de ett ærligt svar.
Vill kænna den tryggheten i mina vænner, de som jag har runtomkring annars tappar jag mig sjælv.
Har førændrats hær, det inser jag nu nær jag reflekterar øver det.
Har tappat lite av mig, lite av min personlighet.
Har anpassat mig, och då førlorat lite av det som gjorde mig till den jag ær.