Det vackra livet.

---

Sista natten i min lägenhet, det känns inte så.
Har hela tiden tänkt; Det är ju lång tid kvar.
Men nu är det banne mig inte alls lång tid kvar!
Det är nästan ingen tid alls kvar nu, i jämförelse.

Hur räknar man tiden egentligen?
När man var liten, då gick tiden inte alls lika fort.
Sommarlovet va minst lika långt som hela läsåret.
Dagarna var längre även fast man gick och la sig tidigare.
Jag kommer ihåg när man på våren tog ut cykeln ur garaget
för första gången. Gatorna var sopade och man hade bara på
sig en stickad tröja. Eller när man var med på fest med föräldrarna
och man var så trött så de fick bära en hem. Givetvis låtsades man
att man var tröttare än men egentligen var, bara för att de skulle bära en.

Minnena man har sen man var liten är så mycket starkare än minnena
man har när man är äldre. Nu har man så många tankar som brottas
med alla minnen, och minnena liksom flyter ihop med varandra.
Saker jag gjorde för flera år sen känns som i går.

Det känns inte som att jag blir äldre, men tiden går och på pappret
är jag fler år än jag än jag känner mig.
Helt plötsligt ska man vara vuxen,
hur gick det till?

Kommer man vakna upp och märka att man är gammal?
När är man gammal? mina föräldrar är inte gamla.
Kommer man alltid känna sig som tjugo?
Jag är fortfarande tjugo, fast jag är tjugotre.

Jag borde sova.