Det vackra livet.

---

Det går fort när det är kul, och minsann här går det undan.
Det jag inte förstår är hur man kan finna sig i vissa situationer.
Jag har inte vart tillfreds med tillvaron de senaste två åren,

Jag trodde att det berodde på Oslo, boendet i kollektiv och alla ströjobb.
Allt blir bättre när jag kommer därifrån.
Jag hoppades, jag ville och jag försökte inbilla mig allt var bättre.
Men sen kom det krypande, jag var fortfarande inte nöjd.
Jag hade mina vänner nära, jag hade min  familj nära.
Jag var tillbaka på ruta ett, och den var inte densamma som mindes den.
Jag trodde då att när jag får en egen lägenhet så blir allt bra.
Då kan jag få en ny start på mitt liv,
då kan jag få ordning på allt och äntligen vara nöjd.
Jag fick min lägenhet, men väntade fortfarande på att jag skulle vara nöjd.

Jag tror fortfarande på mig själv, jag vet att jag kan.
Men att vara på ett jobb där man är värdelös är inte direkt
en skjuts i rätt riktning för självförtroendet om man säger så. 
När jag är på ett ställe jag trivs på och vet att jag kan bidra så ger jag allt.
Men problemet med mig är när jag tappar den röda tråden,
då finns det ingen väg tillbaka.
Då är jag körd, har jag väl tröttnat så är det som ristat i sten.

Jag var nära på att ge upp, nöja mig. Skita i att allt var skit.
Då kom du, Dig jag känt länge.
Du som hela tiden funnits rakt framför näsan på mig.
Du rörde om i mitt liv och fångade mitt hjärta.
Du sa att du ville vara min.
Du känner mig. Du vet vem jag är,
och Du får mig att glömma att allt har varit dåligt.
Du gav mig tillbaka min glöd. Nu känns ingenting svårt.
Vi har världen vid våra fötter, Vi har alla möjligheter.  
Du gör mig lycklig, Du får mig att vilja igen.
Jag är inte längre rädd för framtiden, Nytt kapitel.